Man undrar ju varför det inte kan gå en dag utan en obehaglig känsla i magen, nästan så att det är smärtsamt. Frågan följer, går man för fort fram? Gillar han mig? Varför är jag så svår att älska? Varför ska jag hela tiden trycka ner på mig själv och göra mig besviken?..
Det är svårt att se vad som egentligen pågår under utan på en flicka som ler och är glad hela tiden.. Folk tror att det är så lätt och säger bara "Vad det än är, get a grip.. Skärp dig, det kunde varit mycket värre." Lättare sagt en gjort, om jag själv hade fått bestämma hade jag gärna kontrollerat mina känslor till att bara vara glad och lycklig hela tiden, men det funkar inte riktigt så, eller hur?!
Varje dag ser jag alltid ett ljus, mina vänner, min familj. Det hjälper en ganska mycket på vägen, men inte ens dom ser vad som pågår. Det är lite smått sårande när dom inte märker något, men man kanske börjar bli så bra på att spela att ingen ser, eller så bryr sig ingen helt enkelt.
Gillar inte att jag har dom här dagarna men det har väl alla... Blir egentligen bara arg!
Lycka kommer komma till mig en vacker dag det vet jag, men varför måste det gå över två år för att få en liten längre period av lycka..